Varje år kommer miljontals djur, intet ont anande om vad som skall hända dem, till en anläggning som denna. När de lämnar den har de även lämnat jordelivet. Deras halsar har skurits av och de har förblödit, deras kroppar har slitits i stycken. Jag vet redan i förväg precis hur det går till - jag har läst om det och sett det på film - men nu befinner jag mig alltså på precis en sådan anläggning, nämligen slakteriet i Ullånger där vi är på studiebesök och ska få se hela proceduren i verkligheten.
En ganska speciell lukt av rått kött slår emot oss då vi kommer in i slakteriet. Vi blir visade de stora slaktkropparna som hänger i taket, de ser stympade, tomma ut. Vår guide pekar stolt på några som är riktigt bra, och visar även några som tydligen innehåller lite för lite fett. I lådor sorteras djurens organ - vissa ska ätas av människor, andra går till djurfoderproduktion. Kroppsdelar överallt. Jag har absolut inga problem med att se blod och inälvor (även om jag förstås inte finner det särskilt angenämt), däremot har jag väldigt svårt för att se levande varelser fara illa på något sätt och att bevittna själva slakten fick mig att rent utav skaka av obehag.
Den lilla tjuren kommer in i boxen. Jag kan inte riktigt avgöra vilken sinnesstämning han befinner sig i, mest ser han ut att undra varför golvet där han står är täckt av blod. Han ser sig omkring och verkar försöka orientera sig. Från näsborrarna syns andedräkten i den svala luften. Så sätts bultpistolen mot hans huvud och han ramlar till marken. Han rör sig fortfarande, vilket gör det svårt att inse att han verkligen är medvetslös. Jag fruktar nästan att något gått snett, men hoppas verkligen att slaktaren inte är så orutinerad att han fortsätter proceduren om bedövningen inte tagit ordentligt.
Han hissas upp i ena bakbenet och hans unga men flera hundra kilo tunga kropp ser plötsligt mycket större ut än innan. Pälsen är mörk och fuktig. Han ser fortfarande ut att halvhjärtat göra motstånd när frambenen fästs vid de omgivade väggarna och nummerbrickan från örat hastigt snittas bort. Så skärs halsen upp och en enorm mängd blod forsar ut över golvet. Det stänker ända upp i ansiktet på slaktaren, som oberört fortsätter sitt arbete. Mulen karvas av, frambenen lösgörs och kroppen skjutsas iväg längs rälsen i taket. Han hänger nu bredvid sina döda vänner medan blodet allt långsammare rinner ur honom, längs den blottade tungan och ner på golvet. Jag ser hur han rör på svansen en sista gång.
In i boxen kliver strax nästa djur.
Runt om i lokalen står flera karlar och skär i kroppar. Djuren flås. Sprättas upp, töms. På krokar hängs organ upp, de är fortfarande kroppsvarma och det ångar om dem. Arbetet går snabbt - då och då flyger någon liten köttslamsa genom luften och landar på våra skyddsrockar och ser man sig inte för kan man snubbla över en vagn med inälvor eller trampa på något oidentifierbart i den röda sörjan på golvet.
Till sist ser jag de skinnflådda skallarna som står uppradade, med de små ansiktsmusklerna som fortfarande krampaktigt rör sig, dras samman som för att förbruka de sista livskrafterna som finns kvar i dem trots att de avskilts från kroppen som redan skurits i bitar. Jag sluter ögonen en stund och tänker bara att det här, det är fan oförlåtligt. Jag kan inte förstå att jag verkligen står där bland söndertrasade kroppar från djur som fötts upp av oss, spenderat sina korta, miserabla liv i vårt våld och sedan dött på det här sättet, utan att någonsin fått leva för sin egen skull. Det är så sjukt, så fel, så vridet att jag knappt kan tro att det är sant. Men jo, det händer på riktigt, det händer hela tiden och det får mig att rent utav skämmas över att tillhöra människosläktet.
Vi går ut igen, tar av oss skyddskläderna och torkar några tårar. Resten av dagen ser jag inget annat än slaktkroppar i långa rader framför mig varje gång jag blundar. I huvudet ekar vad vi fått veta om skrikande grisar, om kor som inte blir tillräckligt bedövade och om dräktigheter som missas och inte upptäcks förrän en kalv oväntat hittas i sin slaktade mammas mage. När vi sätter oss i bussen för att åka tillbaka är jag hungrig men har av förklarliga skäl ingen lust att äta, även om min matlåda förstås inte innehåller något som har koppling till det vi just upplevt. Jag är frustrerad. Vad är det som gör att folk inte förstår? Varför ser de inte vad jag ser?
_____
Ända sedan jag för ett antal år sedan beslöt mig för att bli vegan har jag inte en enda gång känt det minsta tvivel om att jag gjorde rätt val. Och nu, efter att ha läst den här djurskyddskursen, är jag säkrare än någonsin. Veganism är det enda rätta.
Det är inte besöket på slakteriet som stärkt min övertygelse mest, egentligen upprörs jag faktiskt mer av djurens liv än deras död. Vi bor i landet med “världens hårdaste djurskyddslagstiftning”, men på sätt och vis känns djurskyddslagen i själva verket mest som ett redskap för att döva vårt eventuella dåliga samvete över djurens lidande. En ursäkt, eller rent utav ett argument, för att få fortsätta med det systematiska utnyttjande och dödande som ger oss livsmedel vi egentligen inte behöver. Vansinne är vad det är.
Bara för att djuren har det bättre i Sverige än på vissa andra håll betyder det dessutom inte att de har det bra. Djur som hålls för livsmedelsproduktion ska enligt föreskrifterna bland annat ges möjlighet att bete sig naturligt, samt skyddas från onödigt lidande. Ja, vad som räknas som “onödigt” lidande kan man för det första fråga sig, när exempelvis juverinflammationer och hältor är vardagsmat i ett kostall och ett par sönderhackade hönor bara är svinn man får räkna med när tusentals “frigående” fåglar trängs i ett hönshus där de mest ser ut som en vit kacklande massa som sträcker sig så långt ögat kan nå i den dunkla belysningen och dammiga luften. Utsätts de inte för något onödigt lidande? Sedan kalven, som skriker efter sin mamma, och den nyblivna mamman som istället för att bli diad får juvret tömt av en maskin, har de möjlighet att bete sig naturligt? Grisarna, som under hela sina liv aldrig får andas frisk utomhusluft, som aldrig får se dagens ljus utom möjligen en glimt då de skickas till slakt, har de det bra?
Sedan finns, utöver ovanstående som faller inom ramen för vad som enligt lagen är god djurhållning, förstås ett antal idioter till djurägare som inte ens följer lagstiftningen. Djur som inte får sina klövar verkade och måste avlivas för att deras ben blivit helt förstörda, djur med sjukdomar som inte behandlas eller ens upptäcks, djur som varken får tillräckligt med mat eller vatten och blir undernärda eller svälter ihjäl, nyfödda kalvar som åker med skrapan rakt ut i gödselbrunnen... Listan kan göras lång.
Och den ekonomiska lönsamheten styr. Marginalerna ska pressas, produktionen ska öka och det sker på bekostnad av djurens välmående. Djuren är inte längre kännande individer, de är producerande enheter i en industri. Maskiner, slavar, utnyttjade för sina kroppar.
Vansinne.
Alla människor vet att kött, mjölk och ägg inte växer på träd, de flesta är tvärtom mycket väl medvetna om sambandet mellan maten på deras tallrikar och den vidriga industri den kommer ifrån. Personligen kan jag inte förstå varför det är så få som reagerar. Jag antar att många tar till någon form av förnekelse för att koppla bort det obehag de egentligen borde känna inför att äta något som orsakat så mycket lidande vid framställningen. För om man kan öppna ögonen, se hur vi behandlar djuren och säga att
ja, det här tycker jag är okej, då undrar jag om man verkligen har något hjärta i kroppen.
