"Veganer är taniga och klena." "Veganer kan inte bygga muskler." "Det finns inget protein i veganmat." I vissa fall till och med "På vegankost kan man inte träna över huvud taget."
Det var till väldigt stor del påståenden som dessa som fick mig att börja lyfta skrot. Jag trodde inte på dem, så jag måste ju testa om de gick att motbevisa. Man skulle alltså kunna säga att det hela började som ett slags experiment.
Styrketräningen har sedan vuxit sig till att bli ett av mina största intressen. Och jag har, om jag får säga det själv, fått riktigt goda resultat. Jag brukar inte skryta över mina prestationer i gymmet, men nu gör jag ett undantag eftersom jag igår nådde ett av de mål jag satt upp för träningen: jag drog äntligen upp 100 kg i marklyft (raw, för den som undrar), vilket kändes väldigt bra. Hade siktat på att klara det innan årsskiftet, och nu, med två månader till godo, gick det alltså vägen. Trots träningsvärk i benen från galen intervallöpning dagen innan, och trots att jag den senaste tiden deffat lite och därmed inte tryckt i mig lika mycket mat som vanligt. Yes!
Även om 100 kg vad jag har förstått är hyfsat starkt för en tjej med min träningsbakgrund är det självklart inget världsrekord, det försöker jag absolut inte påstå. Men det är oväsentligt - själva poängen är snarare att det är betydligt mer än jag kunde lyfta när jag började träna för knappt ett år sedan. Kan man inte bygga muskler på vegankost? Jag har under detta år blivit starkare i samtliga muskelgrupper, blivit grövre på rätt ställen och fått bättre hållning. Från att inte ha kunnat göra en enda armhävning kan jag nu göra strax över trettio stycken. Och framför allt så mår jag hur bra som helst.
Kanske vågar jag således ta min egen utveckling som ett gott tecken på att påståendena jag inledde med inte överensstämmer särskilt väl med verkligheten. Det må låta som om jag fått storhetsvansinne, men det känns faktiskt bra att vara ett kringvandrade bevis på att man kan bygga en stark kropp utan köttet, kycklingen, de vasslebaserade proteindrinkarna och allt annat sådant som många inbillar sig att de måste ha för att få fina träningsresultat.
Träna hårt, vila tillräckligt och ät ordentligt av god, näringsrik, grön mat, och ökningarna infinner sig. Sen är det väl egentligen inget fel med kosttillskott, men sådana (vegetabiliska, givetvis) kommer jag att överväga först den dag jag inte längre ökar i styrka. Jag är inte där än.
Nåväl, färdigskrutet för idag. Jag återkommer kanske när jag har pressat 100 i bänken. (Sitt inte uppe och vänta...)
söndag 26 oktober 2008
onsdag 15 oktober 2008
De små sakerna
På dörren i tvättstugan sitter en lapp med texten:
“Tvättat? Då har du/jag/vi givetvis även städat bort alla tomma förpackningar efter oss! /Granne”
Eftersom jag gått och stört mig mer på att lyset ständigt och jämt varit tänt när man kommit in i tvättstugan, trots att ingen varit där, tog jag mig friheten att under detta meddelande skriva:
“Och så har du/jag/vi givetvis även släckt lyset efter oss! /Energibesparingsfascisten”
Tro det eller ej, det verkar faktiskt ha funkat! Har inte funnit tvättstugan tom med lyset tänt en enda gång sen dess. Om det är en slump eller om folk verkligen har tagit till sig uppmaningen vet jag förstås inte, men man kan ju i alla fall hoppas på det senare.
Att detta inte kommer rädda världen, eller ens spara in särskilt många kilowattimmar per år, är jag självklart också mycket väl medveten om. Det är dock av mindre betydelse - vad det egentligen handlar om är snarare att få folk att tänka till, att reflektera över de små sakerna i vardagen som likt många bäckar små kan göra en stor skillnad i slutändan. Släck lyset, skippa stand by-läget, ta trapporna istället för hissen, låt bli den där löjliga dörröppnaren när du ska ut genom porten (ja, många är av någon anledning väldigt förtjusta i den där knappen - sen när är det svårt att ta sig förbi dörren med handkraft?).
Energibesparingsfascisten själv tar givetvis inte ens hissen när hon släckt lyset efter sig och ska upp till femte våningen med en fullsmockad tvättkorg i famnen. Detta blev extra tufft ikväll när mina ben återigen drabbats av träningsvärken från helvetet, men kan man så ska man! Tvätten går för övrigt alldeles utmärkt att lufttorka på balkongen.
“Tvättat? Då har du/jag/vi givetvis även städat bort alla tomma förpackningar efter oss! /Granne”
Eftersom jag gått och stört mig mer på att lyset ständigt och jämt varit tänt när man kommit in i tvättstugan, trots att ingen varit där, tog jag mig friheten att under detta meddelande skriva:
“Och så har du/jag/vi givetvis även släckt lyset efter oss! /Energibesparingsfascisten”
Tro det eller ej, det verkar faktiskt ha funkat! Har inte funnit tvättstugan tom med lyset tänt en enda gång sen dess. Om det är en slump eller om folk verkligen har tagit till sig uppmaningen vet jag förstås inte, men man kan ju i alla fall hoppas på det senare.
Att detta inte kommer rädda världen, eller ens spara in särskilt många kilowattimmar per år, är jag självklart också mycket väl medveten om. Det är dock av mindre betydelse - vad det egentligen handlar om är snarare att få folk att tänka till, att reflektera över de små sakerna i vardagen som likt många bäckar små kan göra en stor skillnad i slutändan. Släck lyset, skippa stand by-läget, ta trapporna istället för hissen, låt bli den där löjliga dörröppnaren när du ska ut genom porten (ja, många är av någon anledning väldigt förtjusta i den där knappen - sen när är det svårt att ta sig förbi dörren med handkraft?).
Energibesparingsfascisten själv tar givetvis inte ens hissen när hon släckt lyset efter sig och ska upp till femte våningen med en fullsmockad tvättkorg i famnen. Detta blev extra tufft ikväll när mina ben återigen drabbats av träningsvärken från helvetet, men kan man så ska man! Tvätten går för övrigt alldeles utmärkt att lufttorka på balkongen.
torsdag 9 oktober 2008
Smärta
Jag brukar visserligen få träningsvärk varje gång jag kört ett benpass, men det här är ju löjligt! Jag gjorde inget utöver det vanliga på passet i tisdags, men ändå blev jag så öm att jag vaknat flera gånger inatt på grund av smärtan i musklerna. När jag sedan gav mig ut på morgonprommis var regnet (och mina regnkläder, som förvandlar mig till ett stort, fult, knallrött, prasslande monster) det minsta problemet - att jag knappt kunde gå var snäppet värre.
Från det ena till det andra vill jag dela med mig av receptet på ett mycket gott bröd som blivit en favorit på sistone. En fördel med det, tycker jag, är att det till skillnad från mycket annat man bakar håller sig saftigt och gott ganska länge och inte förvandlas till en torr klump ett halvt dygn efter att man tagit det ur ugnen. Receptet är stulet från Allt om mat.
Smarrig potatislimpa
50 g jäst
5 dl vatten
1 dl sirap
250 g potatis, kokt (men givetvis inte kokhet, då mördar du ju jästen), mosad
2 tsk salt
1 msk malda brödkryddor (t ex Santa Marias blandning av anis, fänkål och kummin)
7,5 dl rågsikt
7,5 dl vetemjöl
Smula jästen i en bunke, lös upp den i det fingervarma vattnet.
Tillsätt resten av ingredienserna, förutom lite av vetemjölet som sparas till utbakningen. (Att mosa potatisen med gaffel är för övrigt ganska jobbigt. Ett tips är att riva den istället, det går snabbare och blir bättre.)
Knåda degen i minst 10 min, låt den därefter jäsa under bakduk i 30 min.
Dela degen i två delar och kavla ut varje del till ungefär en centimeters tjocklek. Rulla ihop från långsidan till två limpor.
Lägg limporna på en plåt och låt dem jäsa i 30 min.
Skär några snitt i limporna med en sjukt vass kniv.
Grädda i nedre delen av ugnen, 200 grader, i ca 30 min.
Det här brödet blir nästan godast om det får mogna ett tag, åtminstone tycker jag att man bör låta det svalna ordentligt innan man hugger in, det känns som att kryddornas smak kommer mer till sin rätt då. Enjoy!
För den som är mer intresserad av receptet på fruktansvärda bensmärtor säger jag bara knäböj, raka marklyft och utfall. Pain is pleasure och gångstil à la stelopererad nittioåring är ju svincoolt (?).
Från det ena till det andra vill jag dela med mig av receptet på ett mycket gott bröd som blivit en favorit på sistone. En fördel med det, tycker jag, är att det till skillnad från mycket annat man bakar håller sig saftigt och gott ganska länge och inte förvandlas till en torr klump ett halvt dygn efter att man tagit det ur ugnen. Receptet är stulet från Allt om mat.
Smarrig potatislimpa
50 g jäst
5 dl vatten
1 dl sirap
250 g potatis, kokt (men givetvis inte kokhet, då mördar du ju jästen), mosad
2 tsk salt
1 msk malda brödkryddor (t ex Santa Marias blandning av anis, fänkål och kummin)
7,5 dl rågsikt
7,5 dl vetemjöl
Smula jästen i en bunke, lös upp den i det fingervarma vattnet.
Tillsätt resten av ingredienserna, förutom lite av vetemjölet som sparas till utbakningen. (Att mosa potatisen med gaffel är för övrigt ganska jobbigt. Ett tips är att riva den istället, det går snabbare och blir bättre.)
Knåda degen i minst 10 min, låt den därefter jäsa under bakduk i 30 min.
Dela degen i två delar och kavla ut varje del till ungefär en centimeters tjocklek. Rulla ihop från långsidan till två limpor.
Lägg limporna på en plåt och låt dem jäsa i 30 min.
Skär några snitt i limporna med en sjukt vass kniv.
Grädda i nedre delen av ugnen, 200 grader, i ca 30 min.
Det här brödet blir nästan godast om det får mogna ett tag, åtminstone tycker jag att man bör låta det svalna ordentligt innan man hugger in, det känns som att kryddornas smak kommer mer till sin rätt då. Enjoy!
För den som är mer intresserad av receptet på fruktansvärda bensmärtor säger jag bara knäböj, raka marklyft och utfall. Pain is pleasure och gångstil à la stelopererad nittioåring är ju svincoolt (?).
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
