Träningsuppdatering

Det är något magiskt med löpning. En känsla. Den infinner sig inte under säsongens första pass, då man mest tycker sig vara tung och långsam, ovan att bära upp sin kropp efter att ha spenderat vinterns alla konditionspass på en bekväm spinningcykel. Kanske infinner den sig inte heller under andra, tredje eller fjärde passet. Men efter ett par veckor av löprundor i solskenet (eller, för den delen, spöregnet), då man hittat tillbaka till tekniken och funnit sitt tempo, då är det riktigt underbart. Det är så himla skönt att springa. Svinjobbigt och svettigt, ja, men underbart. Att jag aldrig blir någon ”bra” löpare stör mig inte längre. Klart det skulle vara kul att vara snabb, men jag är inte byggd för löpning. Jag har korta ben, är relativt tung och har riktigt kass grundkondis, men jag springer ändå och ett bra pass är bra beroende på känslan i kroppen, inte på vilken sträcka jag tillryggalagt på en viss tid. (All prestationsångest har jag flyttat över till gymmet, varifrån den förhoppningsvis också ska fasas ut så småningom…)

Angående ”deffen” jag skrev om tidigare så är den i full gång. Jag påbörjade den inte förrän strax efter påsk, men sedan dess har nästan fem kilo trillat av och det har gått förvånansvärt lätt. Jag har inte blivit särskilt mycket klenare heller, möjligen har jag tappat lite styrka i pressövningarna. (Tur att jag hann maxa upp 60 pannor i bänken just före påsk, vilket jag planerat att klara innan sommaren. Check!) Benen är jag konstigt nog fortfarande lika stark i, trots att de egentligen borde slitas mest med tanke på allt springande. Rygg är nog det som är roligast att träna. Marklyft är fortfarande en av de absolut bästa övningarna, och så har jag på senare tid även börjat göra lite chins (med betoning på lite...).

Det kan vara kul att träna prestationsinriktat (även om jag förstås bara tävlar mot mig själv), men viktigast av allt är ändå att vara skadefri och må bra. Träningen är en betydelsefull del av mitt liv och även om det kanske ibland ser ut som att jag kör alldeles för hårt så lyssnar jag noga på min kropp. Säger den ifrån tar jag det lugnare eller vilar. Det är dessutom viktigt att sova ordentligt samt se till att maten är näringstät, vilket jag är extra noga med nu när jag ligger på kaloriunderskott. En kostregistrering som vi gjorde som skoluppgift för ett tag sen visade att jag åtminstone under den aktuella dagen, som var hyfsat representativ för min kosthållning i övrigt, lyckades få i mig tillräcklig mängd av samtliga näringsämnen, de flesta med råge. Det kändes skönt! Målet med min träning är fortfarande inte att bli starkast eller snabbast eller snyggast i världen, utan att hålla mig frisk, kry och glad samt bevisa att det går att träna som en tok och få goda resultat trots att man ”bara äter grönsaker”.

Jaja, det var en liten träningsuppdatering. Nu ska jag strax gå och lägga mig. Tidigare under kvällen sprang jag, liksom förra onsdagen, mastodontrundan på drygt 13 km, vilket är i längsta laget för att vara mig. Men det är kul att tänja lite på gränserna ibland och dessutom ger det en väldigt skön känsla i kroppen efteråt. Imorgon får benen vila, efter skolan blir det ett lätt gympass för axlar, triccar och bål.

Sov gott, det tänker i alla fall jag göra!

Kvällsvy från balkongen

Rätt schysst utsikt, don't you think?



(Rätt kass kamera, don't you think?)

Ett farväl

Sexton år gammal hann min kusin bli, innan hon för några veckor sedan förlorade livet i en bilolycka. Jag kände henne inte, det var ett par år sedan jag ens träffade henne, men hon beskrevs framför allt som en väldigt glad tjej, och det är faktiskt precis så jag minns henne.

Hon har lämnat ett enormt tomrum efter sig. Att på begravningen se alla de gråtande ungdomar som varit hennes vänner gjorde riktigt ont. Att föreställa sig hur hennes familj mår är omöjligt.

Det gör mig så arg att hon skulle behöva dö i en olycka som hade kunnat undvikas. Ingen ska behöva sluta sina dagar på det sättet, och ingen förälder ska behöva begrava sitt eget barn.



Vila i frid, Josefine.