A Painful Fortnight

En eller ett par cykelvurpor per år brukar man ju få räkna med, så särskilt förvånad ska jag väl inte vara över att jag även denna vinter drattade omkull med hojen. Jag brukar inte göra illa mig, men den här gången lyckades jag slå benet, riktigt hårt, mot styret vilket resulterade i ett ungefär trettio centimeter långt, nästan lika brett, svullet och mycket färgsprakande blåmärke. Jag hade själv aldrig sett något liknande och alla andra jag visade det för blev också mäkta imponerade. Jag bet hur som helst ihop och räknade kallt med att det hela skulle bli bra inom ett par dagar.

Nu, precis två veckor senare, har själva blåmärket runnit bort och bleknat och svullnaden har gått ner, men kvar är en riktigt stor och ganska hård bula längst upp på vänstra låret. I tighta träningsbyxor kan den med lite fantasi nästan misstas för en snopp som jag ganska odiskret försökt gömma i byxbenet (och med tanke på att de flesta av mina träningsbyxor är rätt tighta lär jag numera vara känd som gymmets transvestit...).

Trots min skämtsamma ton är detta faktiskt inte särskilt kul alls. Det är enormt tärande att gå runt och ha ont och det känns som att hela kroppen har blivit snedbelastad när jag knappt kunnat gå ordentligt på sistone. Till det kommer rädslan för komplikationer, oron för att det aldrig kommer bli riktigt bra igen och frustrationen över att inte kunna träna som vanligt. Tydligen kan det dessutom ta väldigt länge för en sån här knöl att försvinna.

Samtidigt antar jag att jag ska vara glad att det inte är värre. Det finns ju folk som trillat av cykeln och dött.

Alltså, dagens hetaste tips: ramla för fan inte med cykeln!

För att byta ämne till något trevligare kan jag dela med mig av ett annat, mer bokstavligt hett, tips: ugnsstekta rotsaker. Otroligt gott och otroligt enkelt att göra! Ta bara de rotsaker du vill ha, t ex potatis, morot, palsternacka, rotselleri, rödbetor eller vad du nu råkar ha hemma, skär dem i bitar och lägg i en form. Tillsätt gärna en gul lök i klyftor och lite finhackad vitlök. Vill du bli stor och stark skivar du ner ett block tofu också. Salta, peppra, smula ner lite örter, ringla över en skvätt olja och blanda om. In i ugnen på ca 220 grader, vänta tills grönsakerna blivit mjuka, ta ut, ät, njut!

En annan kulinarisk upptäckt jag gjort på sistone är att makaroner går alldeles utmärkt att stuva i sojamjölk. Varför har jag inte tänkt på det tidigare? Mums!

Ytterligare ett tips, dock ej matrelaterat, är att skicka ett sms med ordet “kotte” till 72550. Du skänker då en tjuga till stiftelsen Ett klick för skogen, som för tillfället samlar in pengar för att kunna köpa upp och bevara Verles gammelskog (belägen i Ale kommun, i närheten av Göteborg). Jag vet att jag har tjatat mycket om träd och skog på sistone, men om stiftelsen inte hunnit få in tillräckligt med pengar innan den nittonde mars i år kommer skogen att avverkas. Så bidra gärna med en tjuga, och sprid ordet. Glöm inte heller att klicka varje dag!

Nu ska jag linka iväg till köket och skala potatis.

Vad ingen vill se

Varje år kommer miljontals djur, intet ont anande om vad som skall hända dem, till en anläggning som denna. När de lämnar den har de även lämnat jordelivet. Deras halsar har skurits av och de har förblödit, deras kroppar har slitits i stycken. Jag vet redan i förväg precis hur det går till - jag har läst om det och sett det på film - men nu befinner jag mig alltså på precis en sådan anläggning, nämligen slakteriet i Ullånger där vi är på studiebesök och ska få se hela proceduren i verkligheten.

En ganska speciell lukt av rått kött slår emot oss då vi kommer in i slakteriet. Vi blir visade de stora slaktkropparna som hänger i taket, de ser stympade, tomma ut. Vår guide pekar stolt på några som är riktigt bra, och visar även några som tydligen innehåller lite för lite fett. I lådor sorteras djurens organ - vissa ska ätas av människor, andra går till djurfoderproduktion. Kroppsdelar överallt. Jag har absolut inga problem med att se blod och inälvor (även om jag förstås inte finner det särskilt angenämt), däremot har jag väldigt svårt för att se levande varelser fara illa på något sätt och att bevittna själva slakten fick mig att rent utav skaka av obehag.

Den lilla tjuren kommer in i boxen. Jag kan inte riktigt avgöra vilken sinnesstämning han befinner sig i, mest ser han ut att undra varför golvet där han står är täckt av blod. Han ser sig omkring och verkar försöka orientera sig. Från näsborrarna syns andedräkten i den svala luften. Så sätts bultpistolen mot hans huvud och han ramlar till marken. Han rör sig fortfarande, vilket gör det svårt att inse att han verkligen är medvetslös. Jag fruktar nästan att något gått snett, men hoppas verkligen att slaktaren inte är så orutinerad att han fortsätter proceduren om bedövningen inte tagit ordentligt.

Han hissas upp i ena bakbenet och hans unga men flera hundra kilo tunga kropp ser plötsligt mycket större ut än innan. Pälsen är mörk och fuktig. Han ser fortfarande ut att halvhjärtat göra motstånd när frambenen fästs vid de omgivade väggarna och nummerbrickan från örat hastigt snittas bort. Så skärs halsen upp och en enorm mängd blod forsar ut över golvet. Det stänker ända upp i ansiktet på slaktaren, som oberört fortsätter sitt arbete. Mulen karvas av, frambenen lösgörs och kroppen skjutsas iväg längs rälsen i taket. Han hänger nu bredvid sina döda vänner medan blodet allt långsammare rinner ur honom, längs den blottade tungan och ner på golvet. Jag ser hur han rör på svansen en sista gång.

In i boxen kliver strax nästa djur.

Runt om i lokalen står flera karlar och skär i kroppar. Djuren flås. Sprättas upp, töms. På krokar hängs organ upp, de är fortfarande kroppsvarma och det ångar om dem. Arbetet går snabbt - då och då flyger någon liten köttslamsa genom luften och landar på våra skyddsrockar och ser man sig inte för kan man snubbla över en vagn med inälvor eller trampa på något oidentifierbart i den röda sörjan på golvet.

Till sist ser jag de skinnflådda skallarna som står uppradade, med de små ansiktsmusklerna som fortfarande krampaktigt rör sig, dras samman som för att förbruka de sista livskrafterna som finns kvar i dem trots att de avskilts från kroppen som redan skurits i bitar. Jag sluter ögonen en stund och tänker bara att det här, det är fan oförlåtligt. Jag kan inte förstå att jag verkligen står där bland söndertrasade kroppar från djur som fötts upp av oss, spenderat sina korta, miserabla liv i vårt våld och sedan dött på det här sättet, utan att någonsin fått leva för sin egen skull. Det är så sjukt, så fel, så vridet att jag knappt kan tro att det är sant. Men jo, det händer på riktigt, det händer hela tiden och det får mig att rent utav skämmas över att tillhöra människosläktet.

Vi går ut igen, tar av oss skyddskläderna och torkar några tårar. Resten av dagen ser jag inget annat än slaktkroppar i långa rader framför mig varje gång jag blundar. I huvudet ekar vad vi fått veta om skrikande grisar, om kor som inte blir tillräckligt bedövade och om dräktigheter som missas och inte upptäcks förrän en kalv oväntat hittas i sin slaktade mammas mage. När vi sätter oss i bussen för att åka tillbaka är jag hungrig men har av förklarliga skäl ingen lust att äta, även om min matlåda förstås inte innehåller något som har koppling till det vi just upplevt. Jag är frustrerad. Vad är det som gör att folk inte förstår? Varför ser de inte vad jag ser?

_____


Ända sedan jag för ett antal år sedan beslöt mig för att bli vegan har jag inte en enda gång känt det minsta tvivel om att jag gjorde rätt val. Och nu, efter att ha läst den här djurskyddskursen, är jag säkrare än någonsin. Veganism är det enda rätta.

Det är inte besöket på slakteriet som stärkt min övertygelse mest, egentligen upprörs jag faktiskt mer av djurens liv än deras död. Vi bor i landet med “världens hårdaste djurskyddslagstiftning”, men på sätt och vis känns djurskyddslagen i själva verket mest som ett redskap för att döva vårt eventuella dåliga samvete över djurens lidande. En ursäkt, eller rent utav ett argument, för att få fortsätta med det systematiska utnyttjande och dödande som ger oss livsmedel vi egentligen inte behöver. Vansinne är vad det är.

Bara för att djuren har det bättre i Sverige än på vissa andra håll betyder det dessutom inte att de har det bra. Djur som hålls för livsmedelsproduktion ska enligt föreskrifterna bland annat ges möjlighet att bete sig naturligt, samt skyddas från onödigt lidande. Ja, vad som räknas som “onödigt” lidande kan man för det första fråga sig, när exempelvis juverinflammationer och hältor är vardagsmat i ett kostall och ett par sönderhackade hönor bara är svinn man får räkna med när tusentals “frigående” fåglar trängs i ett hönshus där de mest ser ut som en vit kacklande massa som sträcker sig så långt ögat kan nå i den dunkla belysningen och dammiga luften. Utsätts de inte för något onödigt lidande? Sedan kalven, som skriker efter sin mamma, och den nyblivna mamman som istället för att bli diad får juvret tömt av en maskin, har de möjlighet att bete sig naturligt? Grisarna, som under hela sina liv aldrig får andas frisk utomhusluft, som aldrig får se dagens ljus utom möjligen en glimt då de skickas till slakt, har de det bra?

Sedan finns, utöver ovanstående som faller inom ramen för vad som enligt lagen är god djurhållning, förstås ett antal idioter till djurägare som inte ens följer lagstiftningen. Djur som inte får sina klövar verkade och måste avlivas för att deras ben blivit helt förstörda, djur med sjukdomar som inte behandlas eller ens upptäcks, djur som varken får tillräckligt med mat eller vatten och blir undernärda eller svälter ihjäl, nyfödda kalvar som åker med skrapan rakt ut i gödselbrunnen... Listan kan göras lång.

Och den ekonomiska lönsamheten styr. Marginalerna ska pressas, produktionen ska öka och det sker på bekostnad av djurens välmående. Djuren är inte längre kännande individer, de är producerande enheter i en industri. Maskiner, slavar, utnyttjade för sina kroppar.

Vansinne.

Alla människor vet att kött, mjölk och ägg inte växer på träd, de flesta är tvärtom mycket väl medvetna om sambandet mellan maten på deras tallrikar och den vidriga industri den kommer ifrån. Personligen kan jag inte förstå varför det är så få som reagerar. Jag antar att många tar till någon form av förnekelse för att koppla bort det obehag de egentligen borde känna inför att äta något som orsakat så mycket lidande vid framställningen. För om man kan öppna ögonen, se hur vi behandlar djuren och säga att ja, det här tycker jag är okej, då undrar jag om man verkligen har något hjärta i kroppen.

Urladdad

Nittio minuter spinning fick bli avslutningen på en ganska tung vecka. Nu väntar filmkväll och kanske lite godis. När jag har mer tid att skriva ska jag berätta om vad jag upplevt de senaste dagarna. Det blir ingen vacker redogörelse.

Trevlig helg...

Back in Town

Under min vistelse i byn har jag bland annat kommit fram till att man faktiskt inte kan äta hur mycket torkad frukt som helst, att Metallica trots allt inte är världens sämsta band samt att min mor och far är de kanske mest underskattade guldklimparna som finns.

Jag har även fått träffa min morfar, min morbror och en kusin som jag minns som en liten bråkig ungjävel och som nu plötsligt hade blivit arton bast och betydligt trevligare att ha att göra med.

Jag har överlag tagit det väldigt lugnt, även med träningen, som sagt – sett till att ta några vilodagar och kört lite lättare pass än vanligt. Tror att det har gjort gott, det märktes faktiskt att kroppen behövde lite vila. Sedan lyckades jag dessutom avsluta ett mycket bra träningsår genom att på självaste nyårsafton peta upp ett nytt personbästa i bänkpressen.

Nyårsaftonskvällen blev som vanligt lugn. Tillsammans med de godaste av vänner spelade jag Yatzy och ett par frågespel varav ett mest verkade handla om ens kunskaper i sex och knark (!). För att slippa bryta några nyårslöften har jag heller inte avlagt några. Förra året var det ju tänkt att jag skulle försöka träna mindre och äta mindre kostfibrer, men hur väl jag höll dessa löften har väl redan framgått rätt tydligt ovan.

Nu ska jag sova och imorgon måste jag försöka bli klar med förberedelserna inför skolan, som rivstartar på onsdag med ett seminarium.

Ha en fin fortsättning på det nya året, och glöm inte bort att en god bålstabilitet är nyckeln till (typ) allt!